Samurajens väg

För en tid sedan tittade jag och barnen på en underhållande ninjafilm - Ninja kids. Den handlade om tre ungar vars morfar var ninjamästare. Till pappans stora fasa tränade morfar de små till fina små ninjakrigare. Naturligtvis kom det några klåpare till skurkar hem till ungarna för att kidnappa dem.. Enkelt uttryckt så är filmen något mellanting mellan "Ensam hemma" och "Karate kid". Ungarna älskade den och lägenheten var efteråt fylld av små ettriga ninjor i varje vrå som slog på inbillade skurkar. Det här ninjabeteendet fastnade främst på de två nioåriga pojkarna som sedan dess ofta har tränat ninja tillsammans. Trots att jag upplyst barnen om vad ninjorna faktiskt var i dåtidens Japan och att ninja idag bara är en kampart som exempelvis Karate och Judo så minskade inte barnens ninjalust det minsta.

Vi bestämde oss då för att låta barnen prova på det här med träning på riktigt. Eftersom Ninjaträning inte finns för barn så valde vi Aikido istället. Mycket i Aikido liknar ninjaträning så det var ett bra alternativ tyckte vi. I söndags satte sig fyra förväntansfulla barn på bussen mot stan - samurajens väg var inledd.

Aikido härrör nämligen mer från samurajerna än ninjorna om jag fattat det hela rätt och tränaren Carlos hälsade också mycket riktigt alla blivande samurajer välkomna till första träningspasset. Barnen fick först lära sig att hälsa ordentligt och sitta på rätt sätt så att inte knäna skulle bli ansträngda. Carlos förklarade sedan vad Aikido är - samurajens väg.

Vi ska inte skada varandra. Vi ska inte göra varandra illa förklarade Carlos med stor inlevelse. Vi ska ta hand om varandra förklarade han samtidgt som han tog tag i sin assistent och kastade henne i mattan. Andra kampsporter backar, blockerar och oskadliggör fortsatte samurajen Carlos och demonstrerade på assistenten. Vi gör inte så för vi är inte rädda. Vi backar inte, vi går emot och tar hand om vår partner. Det är Aikido. Det är samurajens väg.

Det var ju ett trevligt budskap barnen fick. Att ta hand om sin fiende som inte är en fiende utan en partner. Hur de ska göra för att inte skada sin partner utan istället ta hand om honom eller henne. Carlos förklarade också att träningen skulle innebära att de inte behöver vara rädda och gå ihop i grupper med andra rädda. Går de med i en grupp kan de göra det för att de vill - inte för att de är rädda. Barnen skulle därmed få bättre självförtroende och kunna koncentrera sig mer på vettiga saker som skolarbete istället för att gå omkring och vara rädda hela tiden. Det där med skolarbete har jag en bestämd känsla, var riktat till oss föräldrar som satt längs kanterna och tittade på våra små.

Barnen fick på sitt första samurajpass prova på mycket smått och gott. De fick lära sig att allt från att slå vackra kullerbyttor till att bjuda på korv med mycket senap. Efteråt tränade elvaåriga tösen kullerbyttor på gräsmattan i stadsparken och lyckades till slut åstadkomma en riktigt elegant bytta i gräset.

Nu så här efteråt måste jag erkänna att jag saknar mina ettriga små pojkninjor i varje hörn. Det där med Aikido var kanske inte så lyckat. Får trösta mig med att grabbarna återgått till tv-spel och att jag istället har fått en hoper glada, energiska flicksamurajer. Jag tycker nästan synd om de tv-spels-grabbar som mina samurajflickor i framtiden kommer att ta hand om.

Grodan

Det var en gång en alldeles underbar prinsessa med uttrycksfulla djuphavsblå ögon och långt gyllenbrunt hår. Prinsessan satt en varm höstdag på uteserveringen utanför ett litet konditori och lyssnade på fågelsången. Hon satt där försjunken i sina egna tankar när hon plötsligt fick syn på en liten oansenlig groda sittandes på bordskanten mitt emot henne. Grodan tittade länge på henne med sina sorgsna ögon och försökte se in i henne och det som tycktes finnas i prinsessans tankar. Länge satt de båda där och lyssnade på fågelsången tillsammans och försökte förstå vad som rörde sig i den andres huvud. Så bröt grodan oväntat tystnaden: "Jag älskar dig" kraxade den med sin kväkiga stämma. Prinsessan välte chockad bordet hon satt vid och grodan for med ett skvampigt ljud iväg över serveringen och in i en vissnande buske. Prinsessan skrek osammanhängande åt den fräcka grodan och sprang från konditoriet i vild panik.

Sedan den dagen dök grodan upp allt oftare. När prinsessan var på bio kunde hon plötsligt få syn på grodan sittande, nöjd, vid hennes sida. Hon vande sig snart vid att ha grodan som sällskap. Prinsessan kände sig allt tryggare med grodan som aldrig mer sa ett enda ljud.

En sen kväll när prinsessan var på teater med en god vän fick hon syn på grodan sittande på en stol längre bort. I pausen berstämde hon sig för att göra något fräckt. Helt frankt reste hon sig och vandrade graciöst över scengolvet bort till den nyfikna grodan som satt där och ömsom betraktade scenografin och ömsom betraktade sin älskade prinsessa."Ska vi dansa" sade prinsessan och tittade ner på den häpna grodan. Grodan plirade förvånad upp på prinsessan med sina kluriga ögon och hoppade sedan raskt iväg in under stolarna och försvann. "Han ville visst inte dansa", fnissande prinsessan förnöjt för sig själv och avnjöt resten av föreställningen försjunken i sällsamma tankar.

Veckorna gick och grodan var hennes sällskap vissa dagar och ibland kunde det dröja många dagar innan grodan åter visade sig. Prinsessan började tycka allt mer om den sorgsna lilla grodan.

En morgon när prinsessan vaknade satt grodan på prinsessans bröstkorg. Prinsessan som var omtöcknad av sömn och sorg tänkte sig inte för, utan smekte grodan över den slemmiga kalla ryggen och kysste den rakt på munnen. Även om det bara var en kort flyktig kyss så insåg prinsessan vad hon gjort, men hon blev inte rädd eller chockad. Hon insåg istället att hon faktiskt gillade sin lille följeslagare. Grodan tumlade medvetslös ner från prinsessans bröstkorg och sprack med ett högt, svampigt ljud. På sängkanten satt plötsligt en prins, nej en konung, och log med strålande glada ögon mot henne. Jag älskar dig sa konungen med sin allt annat än kväkande stämma. Prinsessan omfamnade ömt sin älskade groda.

Sedan levde Prinsessan och konungen lyckliga i alla sina dagar. Och de fick många glada, harmoniska och lyckliga barn tillsammans.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

En vän

Jag hade en gång en vän.

Han var trevlig, artig, men inte särskilt djup. Eller så var han djup, men höll alla på behörigt avstånd. Jag kan inte påstå att jag kände honom egentligen och han kände inte mig heller. Han var ändå en vän som jag trivdes tillsammans med. Han gjorde mig till slut väldigt, väldigt illa.

Det hela började för några år sedan när jag besökte honom. Han var helt uppslukad i ett dataspel. Football manager. Jag fnyste åt honom. Sport, och fotboll dessutom. Jag hade aldrig varit mycket för sport. Ibland hade jag väl kunnat tittat på ishockey-sm på tv eller så, men inte mer. Han tyckte jag skulle testa spelet. Han tjatade lite t.o.m.

Motvilligt satte jag mig så till slut framför datorn hemma hos vännen. Det var namn och siffror i långa rader. Obegripligt. Jag suckade djupt inombords. Jag var gäst i hans hem och han ville så gärna att jag skulle ge det en chans. Det gjorde jag och med hjälp av hans tålmodiga instruktioner började jag förstå vad det handlade om. Det fanns olika typer av spelare exempelvis. Backar och anfallare. De hade olika uppgifter på plan och behövde olika kvaliteer.

Jag valde att vara manager för Sirius, satte ihop mitt lag och det gick riktigt bra för laget som spelade i division 2 när spelet startade. Snart handlade det om, bara en match till, bara en match till, bara en match till....

Måste jag tillägga att jag senare köpte det där spelet. Måste jag tillägga att det är skitkul. Ska jag tillägga att jag gick på min första fotbollsmatch något år senare. Sirius-Ljungskile. Mitt Sirius vann med 3-1. Härligt. Underbart. Törs jag tillägga jag gick på varenda match hela säsongen och att jag gillar fotboll (åtminstone lite grand).

Den här säsongen har Sirius spelat åt helvete och är på god väg ur Superettan (någon på Aftonbladet Sport tippade dem visst som vinnare inför säsongen). Han som menade så väl den gången har nu gjort mig riktigt illa. Jävla vän, det är ju hans fel att jag tycker det är så katastrofalt att Sirus åker ur - eller?

Fast om Sirius går bättre igen, kommer jag naturligtvis att förlåta honom - massor.