Jag dejtade en gång en flicka.
Första dejten var riktigt spännande och jag upptäckte att hon jag hade mycket gemensamt. Vi tyckte visst och tänkte lika om precis allting. Jag stod för pizzan.
Andra dejten var ljuvlig. Hon tog mig med storm med sitt frigjorda sätt och sina kvicka kommentarer. Jag stod för pizzan.
Tredje dejten var intressant. Hon berättade mycket om sig själv. Hon var världsvan och hade varit med om så mycket. Jag stod för pizzan.
Fjärde dejten var givande. Jag fick veta mer om henne och hon gillade mitt sätt att dra ut stolen och hålla upp dörren för henne. Jag stod för pizzan.
Femte dejten var okej. Hon var lite trött och håglös. Vi åt pizza. Hon sa att hon var lite less på pizza. Jag fick låna pengar av henne till pizzan.
Sjätte dejten gick på slentrian. Hon gnällde om morsan. Jag stod för pizzan.
Sjunde dejten var tråkig. Hon berättade om sig själv. Inget jag inte redan hört. Hon sa att slipsen min var ful. Jag stod för pizzan.
Åttonde dejten hemsk. Hon var sur och tvär och jag iddes inte lyssna på henne vilket gjorde henne upprörd. Jag stod för pizzan.
Nionde dejten var uppslitande. Hon hade hittat en annan. Hon hånade mig för min fantasilöshet och mitt bristande intresse för henne. Jag insåg att hon bara var intresserad av sig själv. Vi hade inte samma intressen längre. Jag stod för pizzan.
Tionde dejten var i tingsrätten. Hon stämde mig för pizzan från femte dejten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vad hände?
Jag vet ännu inte det eftersom vi fortfarande tvistar i tingsrätten om den där pizzan. Du kanske tänker att det ät väl bara att betala - en pizza är väl inget att bråka om.
Visst är det väl så att det av gammal tradition är så att mannnen skall betala för pizzan när man dejtar och visst finner sig de flesta i detta öde. Jag är nog lite annorlunda där för jag tycker att både män och kvinnor skall göra rätt för sig och dessutom är kapabla till det. Det där är iof bullshit för jag hade också betalat utan tvekan om det inte var för att pizzan är ovärderlig.
Jag beklagar.
Förstår jag rätt, det finns barn inblandade? Har du känslor kvar så du sörjer henne också, kvinnan?
Meningen med inlägget är inte att du ska förstå någonting. Inlägget är förvisso inte taget helt ur luften, men tanken med det är att den som läser det ska känna igen sig själv, syftet är alltså att väcka tankar och känslor inte att förmedla en berättelse. Vad pizzan symboliserar för en indvid kan vara något helt annat för nästa. Någon väljer kanske att ta det bokstavligt (går alldeles utmärkt det också).
Även om jag kanske har en ganska tragisk historia att berätta betyder inte det att jag tänker göra det här. Det skulle inte gagna någon, inte mig, inte heller de jag månar om. Jag kan inte se något annat skäl att publicera historien om mitt liv än antingen för att hämnas eller såra, alternativt för att folk ska tycka synd om mig. Jag har inga sådana behov.
Läs inlägget, tolka det som du vill och ställ sedan inga frågor. Tack och välkommen åter till min vackra blogg. Visst är det fint med lila :-)
Älskade rara konung, jag har som du vet åtagit mig uppgiften att rätta dina felsägningar och till min stora glädje kan jag nu ägna mig åt denna livsbörda: ROSA, inte lila, din sida är rosa och inte lila. Väldigt rosa, faktiskt alldeles extremt rosa.
Det är faktiskt inte okej att vilseleda sina läsare så, tänk på alla stackare som glada i hågen klickar in sig här och förävntar sig en tjusig lila sida och istället möts de av en väääldigt rosa.
Du borde tänka dig in hur det känns för dem, föreställ dig deras besvikelse och hur de med tårarna brännande bakom ögonlocken får kosntatera att de just snuvats på den där lila sidan de trodde skulle fylla skärmen....
Så säger de att män är färgblinda. Jag skulle ALDRIG och jag säger det igen, ALDRIG ha en rosa blogg.
Älskling, du HAR en rosa blogg, en alldeles jätterosa blogg.
Puss!
Skicka en kommentar