Grodan

Det var en gång en alldeles underbar prinsessa med uttrycksfulla djuphavsblå ögon och långt gyllenbrunt hår. Prinsessan satt en varm höstdag på uteserveringen utanför ett litet konditori och lyssnade på fågelsången. Hon satt där försjunken i sina egna tankar när hon plötsligt fick syn på en liten oansenlig groda sittandes på bordskanten mitt emot henne. Grodan tittade länge på henne med sina sorgsna ögon och försökte se in i henne och det som tycktes finnas i prinsessans tankar. Länge satt de båda där och lyssnade på fågelsången tillsammans och försökte förstå vad som rörde sig i den andres huvud. Så bröt grodan oväntat tystnaden: "Jag älskar dig" kraxade den med sin kväkiga stämma. Prinsessan välte chockad bordet hon satt vid och grodan for med ett skvampigt ljud iväg över serveringen och in i en vissnande buske. Prinsessan skrek osammanhängande åt den fräcka grodan och sprang från konditoriet i vild panik.

Sedan den dagen dök grodan upp allt oftare. När prinsessan var på bio kunde hon plötsligt få syn på grodan sittande, nöjd, vid hennes sida. Hon vande sig snart vid att ha grodan som sällskap. Prinsessan kände sig allt tryggare med grodan som aldrig mer sa ett enda ljud.

En sen kväll när prinsessan var på teater med en god vän fick hon syn på grodan sittande på en stol längre bort. I pausen berstämde hon sig för att göra något fräckt. Helt frankt reste hon sig och vandrade graciöst över scengolvet bort till den nyfikna grodan som satt där och ömsom betraktade scenografin och ömsom betraktade sin älskade prinsessa."Ska vi dansa" sade prinsessan och tittade ner på den häpna grodan. Grodan plirade förvånad upp på prinsessan med sina kluriga ögon och hoppade sedan raskt iväg in under stolarna och försvann. "Han ville visst inte dansa", fnissande prinsessan förnöjt för sig själv och avnjöt resten av föreställningen försjunken i sällsamma tankar.

Veckorna gick och grodan var hennes sällskap vissa dagar och ibland kunde det dröja många dagar innan grodan åter visade sig. Prinsessan började tycka allt mer om den sorgsna lilla grodan.

En morgon när prinsessan vaknade satt grodan på prinsessans bröstkorg. Prinsessan som var omtöcknad av sömn och sorg tänkte sig inte för, utan smekte grodan över den slemmiga kalla ryggen och kysste den rakt på munnen. Även om det bara var en kort flyktig kyss så insåg prinsessan vad hon gjort, men hon blev inte rädd eller chockad. Hon insåg istället att hon faktiskt gillade sin lille följeslagare. Grodan tumlade medvetslös ner från prinsessans bröstkorg och sprack med ett högt, svampigt ljud. På sängkanten satt plötsligt en prins, nej en konung, och log med strålande glada ögon mot henne. Jag älskar dig sa konungen med sin allt annat än kväkande stämma. Prinsessan omfamnade ömt sin älskade groda.

Sedan levde Prinsessan och konungen lyckliga i alla sina dagar. Och de fick många glada, harmoniska och lyckliga barn tillsammans.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.