Akele

När jag var ung så löpte jag. Jag sprang och sprang och sprang. Jag sprang regelbundet också i mina slitna Pantherskor från Domus. Jag sprang runt, runt, runt badanläggningen vi bodde invid, varv efter varv. Prästen som vi bodde granne med stoppade mig en mulen dag och frågade mig om jag inte skulle börja springa för en klubb han hade kontakter med. Han hade sett hur jag låg i- dag efter dag, vecka efter vecka. Så började jag alttså löpa för en förening, IK Akele. Tyvärr höll det inte mer än ett par år, sisådär, sedan började jag lumpen och därefter var det slut. Jag kom aldrig tillbaka även om jag minns min korta, men intensiva löparkarriär med glädje och stolthet.

Jag stadgade mig istället och blev soffpotatis. Även om potatisen då och då, högst oregelbundet rullade ut på landsvägen en runda, då och då, så var, är och förblev jag.. en soffpotatis.

Cirka 18 år efter min strålande karriär som elitidrottsman på kommunal nivå är jag nu anmäld till ett riktigt lopp, igen. 10 km skall avverkas på en och samma gång - utan vilopauser, jag som endast skuttat iväg på 3 kilometersturer på sistone och sedan flämtande krupit uppför trapporna till palatset. Hjälp!

Idag gick första träningsturen av stapeln. Hela 6 kilometer avverkades. Jag förstår nu äntligen varför jag aldrig kom längre i min tidigare karriär som löpare. Varje idrottsman behöver ju en tränare.. naturligtvis.

Rundan avverkades i snabb takt med ivriga tränarprinsessan bredvid på sin LILA springare. Efter halva sträckan förklarade magen och hela andningsapparaten för mig att: "Du din gamla gubbe, du är ingen ungdom längre - lägg dig ner i diket och dö!" Gjorde jag det? Inte!

Om man har en underbart vacker tränare bredvid sig som tindrar med prinsessögon och utbrister: "wow vad impad jag är, att du orkar hålla det där tempot" då finns det helt enkelt inte tid att lägga sig i något blaskigt dike och dö, faktiskt. Då är det bara å pinna på, och dessutom självfallet avsluta med en rafflande spurt. Åh vad jag är glad att inte alla löpare har en så underbar tränare för nu är jag helt övertygad om att jag inte bara kommer att orka fullfölja loppet, utan jag kommer dessutom bergis kunna undvika att komma sist.