Hässelbyloppet

Startskottet small och över tusen fötter började röra på sig. Himmel så många fötter det var i vägen. Vad långsamt alla sprang. När jag brukar springa mina fem kilometer brukar jag faktiskt ösa på mycket snabbare, faktiskt. Inte gick det att komma fram heller. Loppet som sades vara ett snabbt lopp på asfalt var i själva verket ett tuggumilopp på gräs och i lera upptäckte jag så där när loppet så lagom hade startat. Enda chansen att komma någonstans i massan av kött var nämligen att springa utanför banan, i gräset och i geggan. Det gick åt mycket kraft att komma förbi alla hindrande sölkorvar och tuggummilöpare, särskilt mycket kraft gick då jag plötsligt var tvungen att hoppa över ett par omkullkastade cyklar i kanten av banan. Planen var att hänga på Mårten, väl medveten som jag var om att jag nog annars skulle springa slut på mig själv och ligga flämtande i en hög halvvägs i banan. Det föll sig dock inte bättre än att jag väldigt snabbt tappade bort Mårten i all trängseln. Efter en dryg kilometer var jag så äntligen loss och kunde börja springa på riktigt. Och sprang det gjorde jag. Nu när jag hade tappat bort Mårten hade jag ingen aning om vem jag skulle hänga på. Alla ryggar såg ju tämligen likadana ut. Det fanns bara en sak att roa sig med medan man väntade på bättre tider och det var att avverka ryggar. Det gör man genom att triumferande studsa förbi dem på snabba, pigga ben alltmedan man ler inombords och njuter i fulla drag. Oh vad det var underbart att springa om alla dessa löpande ryggar. Att dessa ryggar senare skulle förvandlas till guppande omspringande magar bekymrade mig inte ett dugg - just då.

Efter fyra kilometer var det dags för första vätskekontrollen. I min ungdom fick jag magont av vätskekontroller och vis av erfarenheten struntade jag högaktingsfullt i detta bord fyllt med plastmuggar med friskt, skvalpande vatten. Jag log åt alla dessa intet ont anande löpare som glupskt fyllde på sina sinande vätskeförråd. De visste nog inte riktigt vad de höll på med tänkte jag nöjt för mig själv. Jag sprang bara glatt vidare, men snart började jag få problem med magen samtidigt som jag faktiskt började känna mig rätt sliten. En stor digital skylt visade på 32:19.. 32:20. Ett draget vitt streck över löparbanan markerade att vi nu hade sprungit halvvägs. Skylten måste vara inställd efter tävlingslöparna som startade tio minuter före oss andra, så jag hade alltså sprungit halva loppet på dryga 22 minuter. Insikten om vad jag gjort, gjorde mig alldeles matt och illamåendet sköljde över mig i våg efter våg. Under träningarna har jag tagit ut mig fullständigt när jag sprungit fem kilometer på 22 minuter och nu hade jag ytterligare fem kilometer kvar. Det här klarar jag aldrig, tänkte jag om och om igen. En stor och viktig egenskap man behöver för att springa långa lopp är att man har ett gott psyke och en fin förmåga att fokusera på positivt tänkande. Innan loppet bestämde jag mig att tillägna varje kilometer ett barn att tänka positiva tankar om. Så gjorde jag också nu. Jag tänkte intensivt på om det inte kunde komma ett nytt streck i backen snart så jag fick börja tänka på nästa unge snart. När det inte hjälpte tänkte jag mycket intensivt på mina mörbultade tarmar, min värkande mage, illamåendet och sist men onekligen inte minst den högst påtagliga halsbrännan. Benen tänkte jag inte mycket på, det trummade bara på av sig själva, men jag hade sänkt farten en hel del sedan den digitala skyltchocken. På en rygg framför mig fick jag syn på en svartvitrandig fotbollströja som det stod ”Del Piero” på. Den ska jag hänga på, tänkte jag. Det måste vara någon halvtaskig division 2- spelare som är ute och förbättrar konditionen för så snabbt sprang han ju inte (Kollegan på jobbet upplyste mig senare om att ”Del Piero” spelar i Juventus, högsta ligan i Italien).

Så dök den upp. Den andra vätskekontrollen. Vatten, vatten, vatten, tänkte jag och roffade åt mig en plastmugg med friskt härligt svalkande H2O. Jag drack glupskt och illamåendet försvann som i ett trollslag, liksom värken i magen och halsbrännan. Plötsligt och utan att jag själv märkte det så sprang jag på en högre växel igen. Fast det varade inte mer än i en dryg kilometer, sedan var jag slut igen. Som om det inte var nog. I en kurva stod en kvinna i reflexväst och vinkade glatt samtidigt som hon ropade till oss alla ”bravo, nu är det inte lång kvar!” Håll truten, tänkte jag. Lätt för dig att säga, tänkte jag och försökte tvinga mig själv att hålla tempot, som nu inte längre var särskilt högt. Som om inte det heller var nog kom Mårtens mage omguppande och han hälsade glatt samtidigt som han sprang om på oförskämt pigga ben. Måste hänga på Mårten, sa jag till mig själv och hängde på – i 20 steg. Sedan blev Mårtens rygg mindre och mindre. Fotbollsryggen var väck den med.

Då var det stopp.

Har inte erkänt det och kommer aldrig erkänna det heller. jag gick, flåsande, slutkörd gick jag. Jag skäms över det så jag kommer aldrig att berätta det för någon. Så sprang jag igen. Av någon anledning med lite nya krafter. Förstår inte hur jag magiskt lyckades få rätsida på andning och mage igen. Det gick ganska snabbt nu - igen. Det är märkligt hur man i sådana här lopp, plötsligt kan hitta nya krafter. Jag såg nu också arenan med det hägrande målet. Vid stängslet såg jag familjen, den såg inte mig, men jag såg igenkännbara ansikten som spanade efter mig. Det kändes lite småhärligt. När jag precis hade sprungit förbi hörde jag en flickröst ropa efter mig så jag vände mig hastigt om och vinkade, försökte se mindre trött än jag var. Så var jag snart inne på gummibanan och 300 meter kvar till målgång. Jag älskar att slutspurta, men nu var krafterna slut så jag struntade i det den här gången. Orkade helt enkelt inte mer.

Då hände det något. Tre stycken långa löpare drog om mig på långa spenstiga, starka ben. De var oförskämt pigga och deras seniga gestalter tycktes håna mig. Plötsligt lade jag iväg. Nu gick det undan minsann. Jag struntade fullständigt i min protesterande mage och tarmarna som var halvvägs ute i byxorna. De tre gängliga försvann hastigt bakom mig och av bara farten plockade jag visst ytterligare ett par placeringar och så var jag i mål. Tiden blev 47:40. Hässelbyloppet var över för den här gången. Och det var jag också.