Startskottet small och över tusen fötter började röra på sig. Himmel så många fötter det var i vägen. Vad långsamt alla sprang. När jag brukar springa mina fem kilometer brukar jag faktiskt ösa på mycket snabbare, faktiskt. Inte gick det att komma fram heller. Loppet som sades vara ett snabbt lopp på asfalt var i själva verket ett tuggumilopp på gräs och i lera upptäckte jag så där när loppet så lagom hade startat. Enda chansen att komma någonstans i massan av kött var nämligen att springa utanför banan, i gräset och i geggan. Det gick åt mycket kraft att komma förbi alla hindrande sölkorvar och tuggummilöpare, särskilt mycket kraft gick då jag plötsligt var tvungen att hoppa över ett par omkullkastade cyklar i kanten av banan. Planen var att hänga på Mårten, väl medveten som jag var om att jag nog annars skulle springa slut på mig själv och ligga flämtande i en hög halvvägs i banan. Det föll sig dock inte bättre än att jag väldigt snabbt tappade bort Mårten i all trängseln. Efter en dryg kilometer var jag så äntligen loss och kunde börja springa på riktigt. Och sprang det gjorde jag. Nu när jag hade tappat bort Mårten hade jag ingen aning om vem jag skulle hänga på. Alla ryggar såg ju tämligen likadana ut. Det fanns bara en sak att roa sig med medan man väntade på bättre tider och det var att avverka ryggar. Det gör man genom att triumferande studsa förbi dem på snabba, pigga ben alltmedan man ler inombords och njuter i fulla drag. Oh vad det var underbart att springa om alla dessa löpande ryggar. Att dessa ryggar senare skulle förvandlas till guppande omspringande magar bekymrade mig inte ett dugg - just då.
Efter fyra kilometer var det dags för första vätskekontrollen. I min ungdom fick jag magont av vätskekontroller och vis av erfarenheten struntade jag högaktingsfullt i detta bord fyllt med plastmuggar med friskt, skvalpande vatten. Jag log åt alla dessa intet ont anande löpare som glupskt fyllde på sina sinande vätskeförråd. De visste nog inte riktigt vad de höll på med tänkte jag nöjt för mig själv. Jag sprang bara glatt vidare, men snart började jag få problem med magen samtidigt som jag faktiskt började känna mig rätt sliten. En stor digital skylt visade på 32:19.. 32:20. Ett draget vitt streck över löparbanan markerade att vi nu hade sprungit halvvägs. Skylten måste vara inställd efter tävlingslöparna som startade tio minuter före oss andra, så jag hade alltså sprungit halva loppet på dryga 22 minuter. Insikten om vad jag gjort, gjorde mig alldeles matt och illamåendet sköljde över mig i våg efter våg. Under träningarna har jag tagit ut mig fullständigt när jag sprungit fem kilometer på 22 minuter och nu hade jag ytterligare fem kilometer kvar. Det här klarar jag aldrig, tänkte jag om och om igen. En stor och viktig egenskap man behöver för att springa långa lopp är att man har ett gott psyke och en fin förmåga att fokusera på positivt tänkande. Innan loppet bestämde jag mig att tillägna varje kilometer ett barn att tänka positiva tankar om. Så gjorde jag också nu. Jag tänkte intensivt på om det inte kunde komma ett nytt streck i backen snart så jag fick börja tänka på nästa unge snart. När det inte hjälpte tänkte jag mycket intensivt på mina mörbultade tarmar, min värkande mage, illamåendet och sist men onekligen inte minst den högst påtagliga halsbrännan. Benen tänkte jag inte mycket på, det trummade bara på av sig själva, men jag hade sänkt farten en hel del sedan den digitala skyltchocken. På en rygg framför mig fick jag syn på en svartvitrandig fotbollströja som det stod ”Del Piero” på. Den ska jag hänga på, tänkte jag. Det måste vara någon halvtaskig division 2- spelare som är ute och förbättrar konditionen för så snabbt sprang han ju inte (Kollegan på jobbet upplyste mig senare om att ”Del Piero” spelar i Juventus, högsta ligan i Italien).
Så dök den upp. Den andra vätskekontrollen. Vatten, vatten, vatten, tänkte jag och roffade åt mig en plastmugg med friskt härligt svalkande H2O. Jag drack glupskt och illamåendet försvann som i ett trollslag, liksom värken i magen och halsbrännan. Plötsligt och utan att jag själv märkte det så sprang jag på en högre växel igen. Fast det varade inte mer än i en dryg kilometer, sedan var jag slut igen. Som om det inte var nog. I en kurva stod en kvinna i reflexväst och vinkade glatt samtidigt som hon ropade till oss alla ”bravo, nu är det inte lång kvar!” Håll truten, tänkte jag. Lätt för dig att säga, tänkte jag och försökte tvinga mig själv att hålla tempot, som nu inte längre var särskilt högt. Som om inte det heller var nog kom Mårtens mage omguppande och han hälsade glatt samtidigt som han sprang om på oförskämt pigga ben. Måste hänga på Mårten, sa jag till mig själv och hängde på – i 20 steg. Sedan blev Mårtens rygg mindre och mindre. Fotbollsryggen var väck den med.
Då var det stopp.
Har inte erkänt det och kommer aldrig erkänna det heller. jag gick, flåsande, slutkörd gick jag. Jag skäms över det så jag kommer aldrig att berätta det för någon. Så sprang jag igen. Av någon anledning med lite nya krafter. Förstår inte hur jag magiskt lyckades få rätsida på andning och mage igen. Det gick ganska snabbt nu - igen. Det är märkligt hur man i sådana här lopp, plötsligt kan hitta nya krafter. Jag såg nu också arenan med det hägrande målet. Vid stängslet såg jag familjen, den såg inte mig, men jag såg igenkännbara ansikten som spanade efter mig. Det kändes lite småhärligt. När jag precis hade sprungit förbi hörde jag en flickröst ropa efter mig så jag vände mig hastigt om och vinkade, försökte se mindre trött än jag var. Så var jag snart inne på gummibanan och 300 meter kvar till målgång. Jag älskar att slutspurta, men nu var krafterna slut så jag struntade i det den här gången. Orkade helt enkelt inte mer.
Då hände det något. Tre stycken långa löpare drog om mig på långa spenstiga, starka ben. De var oförskämt pigga och deras seniga gestalter tycktes håna mig. Plötsligt lade jag iväg. Nu gick det undan minsann. Jag struntade fullständigt i min protesterande mage och tarmarna som var halvvägs ute i byxorna. De tre gängliga försvann hastigt bakom mig och av bara farten plockade jag visst ytterligare ett par placeringar och så var jag i mål. Tiden blev 47:40. Hässelbyloppet var över för den här gången. Och det var jag också.
fredag 17 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
Före Hässelby
Sådär, då var min nya karriär som elitidrottsman återinledd. I söndags bar det iväg för allt vad tygen höll. Jag talar om Hässelbyloppet och jag talar om härlig enkel löpning. En mils löpning handlade det om, mestadels på asfalt. Jag ska berätta lite till om årets stora event så att alla som följer min välbesökta blogg med stort intresse ska få sitt lysmäte.
Innan man ger sig av på ett längre lopp är det oerhört viktigt med träning. Om man inte tränar ordentligt riskerar man annars allt ifrån krampande muskler till hjärtattack, fast det är kanske ungefär samma sak – måste fråga Sessan. Därför började jag elitträna redan för en och en halv månad sedan, eller var det två. Hur som haver så har jag sprungit slavisk varannan dag, utom då jag varit för trött, för mätt eller haft ont. Jag har sprungit både långt och snabbt. En gång sprang jag hela åtta kilometer och sedan gjorde jag det en gång till. För det mesta sprang jag bara fem kilometer, men i hög fart. Det är viktigt att träna fart så att man inte blir en såskopp på milen. En gång tränade jag intervaller också, fast det blev bara en intervall för sedan fick jag ont. Jag hade ganska ont i flera dagar och jag var en stund orolig att det inte skulle bli någon mil i Hässelby. Mårten kom på besök en härlig söndag och vi sprang tillsammans i fem kilometer, eller rättare sagt så sprang vi tillsammans i ungefär 2,5 kilometer sedan sa han åt mig att springa fortare och då gjorde jag det. Före loppet tog jag det ganska lugnt för det är viktigt att vara ordentligt utvilad före en tävling. Så analkades dagen med stort H.
Innan man ger sig av på ett längre lopp är det oerhört viktigt med uppladdning. Det gäller att förbereda både sin kropp och sitt psyke ordentligt för den kommande påfrestningen. Dagen före tävlingsdagen sprang jag ingenting, bara till affären och handlande strax före stängningsdags för det hade vi glömt göra tidigare. Vi åt jättegod mat, en härlig pizza Verona med skinka, lök och paprika och sedan gick jag och la mig i sängen och värmde upp mina muskler ordentligt innan jag avslutade med fem timmars meditativ avslappning i form av djup, drömlös sömn. På morgonen hade jag fruktansvärt ont i magen och satt fast en kvart, skojar inte, på toaletten. Åt en gedigen frukost med två mackor utan pålägg och en kopp kaffe. Så kom jag på att jag borde dricka också så jag drack ett stort glas vatten med salt och socker – det kallar jag sportdryck det. Så bar det av mot Sherwodskogen eller Hässelby som det mer riktigt kallas. Nummerlapp med, hejarklack med och t.o.m. skorna. Det är vad jag kallar perfekt uppladdning och mental förberedelse det.
Innan man ger sig av på ett längre lopp är det oerhört viktigt med träning. Om man inte tränar ordentligt riskerar man annars allt ifrån krampande muskler till hjärtattack, fast det är kanske ungefär samma sak – måste fråga Sessan. Därför började jag elitträna redan för en och en halv månad sedan, eller var det två. Hur som haver så har jag sprungit slavisk varannan dag, utom då jag varit för trött, för mätt eller haft ont. Jag har sprungit både långt och snabbt. En gång sprang jag hela åtta kilometer och sedan gjorde jag det en gång till. För det mesta sprang jag bara fem kilometer, men i hög fart. Det är viktigt att träna fart så att man inte blir en såskopp på milen. En gång tränade jag intervaller också, fast det blev bara en intervall för sedan fick jag ont. Jag hade ganska ont i flera dagar och jag var en stund orolig att det inte skulle bli någon mil i Hässelby. Mårten kom på besök en härlig söndag och vi sprang tillsammans i fem kilometer, eller rättare sagt så sprang vi tillsammans i ungefär 2,5 kilometer sedan sa han åt mig att springa fortare och då gjorde jag det. Före loppet tog jag det ganska lugnt för det är viktigt att vara ordentligt utvilad före en tävling. Så analkades dagen med stort H.
Innan man ger sig av på ett längre lopp är det oerhört viktigt med uppladdning. Det gäller att förbereda både sin kropp och sitt psyke ordentligt för den kommande påfrestningen. Dagen före tävlingsdagen sprang jag ingenting, bara till affären och handlande strax före stängningsdags för det hade vi glömt göra tidigare. Vi åt jättegod mat, en härlig pizza Verona med skinka, lök och paprika och sedan gick jag och la mig i sängen och värmde upp mina muskler ordentligt innan jag avslutade med fem timmars meditativ avslappning i form av djup, drömlös sömn. På morgonen hade jag fruktansvärt ont i magen och satt fast en kvart, skojar inte, på toaletten. Åt en gedigen frukost med två mackor utan pålägg och en kopp kaffe. Så kom jag på att jag borde dricka också så jag drack ett stort glas vatten med salt och socker – det kallar jag sportdryck det. Så bar det av mot Sherwodskogen eller Hässelby som det mer riktigt kallas. Nummerlapp med, hejarklack med och t.o.m. skorna. Det är vad jag kallar perfekt uppladdning och mental förberedelse det.
torsdag 11 september 2008
Akele
När jag var ung så löpte jag. Jag sprang och sprang och sprang. Jag sprang regelbundet också i mina slitna Pantherskor från Domus. Jag sprang runt, runt, runt badanläggningen vi bodde invid, varv efter varv. Prästen som vi bodde granne med stoppade mig en mulen dag och frågade mig om jag inte skulle börja springa för en klubb han hade kontakter med. Han hade sett hur jag låg i- dag efter dag, vecka efter vecka. Så började jag alttså löpa för en förening, IK Akele. Tyvärr höll det inte mer än ett par år, sisådär, sedan började jag lumpen och därefter var det slut. Jag kom aldrig tillbaka även om jag minns min korta, men intensiva löparkarriär med glädje och stolthet.
Jag stadgade mig istället och blev soffpotatis. Även om potatisen då och då, högst oregelbundet rullade ut på landsvägen en runda, då och då, så var, är och förblev jag.. en soffpotatis.
Cirka 18 år efter min strålande karriär som elitidrottsman på kommunal nivå är jag nu anmäld till ett riktigt lopp, igen. 10 km skall avverkas på en och samma gång - utan vilopauser, jag som endast skuttat iväg på 3 kilometersturer på sistone och sedan flämtande krupit uppför trapporna till palatset. Hjälp!
Idag gick första träningsturen av stapeln. Hela 6 kilometer avverkades. Jag förstår nu äntligen varför jag aldrig kom längre i min tidigare karriär som löpare. Varje idrottsman behöver ju en tränare.. naturligtvis.
Rundan avverkades i snabb takt med ivriga tränarprinsessan bredvid på sin LILA springare. Efter halva sträckan förklarade magen och hela andningsapparaten för mig att: "Du din gamla gubbe, du är ingen ungdom längre - lägg dig ner i diket och dö!" Gjorde jag det? Inte!
Om man har en underbart vacker tränare bredvid sig som tindrar med prinsessögon och utbrister: "wow vad impad jag är, att du orkar hålla det där tempot" då finns det helt enkelt inte tid att lägga sig i något blaskigt dike och dö, faktiskt. Då är det bara å pinna på, och dessutom självfallet avsluta med en rafflande spurt. Åh vad jag är glad att inte alla löpare har en så underbar tränare för nu är jag helt övertygad om att jag inte bara kommer att orka fullfölja loppet, utan jag kommer dessutom bergis kunna undvika att komma sist.
Jag stadgade mig istället och blev soffpotatis. Även om potatisen då och då, högst oregelbundet rullade ut på landsvägen en runda, då och då, så var, är och förblev jag.. en soffpotatis.
Cirka 18 år efter min strålande karriär som elitidrottsman på kommunal nivå är jag nu anmäld till ett riktigt lopp, igen. 10 km skall avverkas på en och samma gång - utan vilopauser, jag som endast skuttat iväg på 3 kilometersturer på sistone och sedan flämtande krupit uppför trapporna till palatset. Hjälp!
Idag gick första träningsturen av stapeln. Hela 6 kilometer avverkades. Jag förstår nu äntligen varför jag aldrig kom längre i min tidigare karriär som löpare. Varje idrottsman behöver ju en tränare.. naturligtvis.
Rundan avverkades i snabb takt med ivriga tränarprinsessan bredvid på sin LILA springare. Efter halva sträckan förklarade magen och hela andningsapparaten för mig att: "Du din gamla gubbe, du är ingen ungdom längre - lägg dig ner i diket och dö!" Gjorde jag det? Inte!
Om man har en underbart vacker tränare bredvid sig som tindrar med prinsessögon och utbrister: "wow vad impad jag är, att du orkar hålla det där tempot" då finns det helt enkelt inte tid att lägga sig i något blaskigt dike och dö, faktiskt. Då är det bara å pinna på, och dessutom självfallet avsluta med en rafflande spurt. Åh vad jag är glad att inte alla löpare har en så underbar tränare för nu är jag helt övertygad om att jag inte bara kommer att orka fullfölja loppet, utan jag kommer dessutom bergis kunna undvika att komma sist.
onsdag 27 augusti 2008
Samurajens väg
För en tid sedan tittade jag och barnen på en underhållande ninjafilm - Ninja kids. Den handlade om tre ungar vars morfar var ninjamästare. Till pappans stora fasa tränade morfar de små till fina små ninjakrigare. Naturligtvis kom det några klåpare till skurkar hem till ungarna för att kidnappa dem.. Enkelt uttryckt så är filmen något mellanting mellan "Ensam hemma" och "Karate kid". Ungarna älskade den och lägenheten var efteråt fylld av små ettriga ninjor i varje vrå som slog på inbillade skurkar. Det här ninjabeteendet fastnade främst på de två nioåriga pojkarna som sedan dess ofta har tränat ninja tillsammans. Trots att jag upplyst barnen om vad ninjorna faktiskt var i dåtidens Japan och att ninja idag bara är en kampart som exempelvis Karate och Judo så minskade inte barnens ninjalust det minsta.
Vi bestämde oss då för att låta barnen prova på det här med träning på riktigt. Eftersom Ninjaträning inte finns för barn så valde vi Aikido istället. Mycket i Aikido liknar ninjaträning så det var ett bra alternativ tyckte vi. I söndags satte sig fyra förväntansfulla barn på bussen mot stan - samurajens väg var inledd.
Aikido härrör nämligen mer från samurajerna än ninjorna om jag fattat det hela rätt och tränaren Carlos hälsade också mycket riktigt alla blivande samurajer välkomna till första träningspasset. Barnen fick först lära sig att hälsa ordentligt och sitta på rätt sätt så att inte knäna skulle bli ansträngda. Carlos förklarade sedan vad Aikido är - samurajens väg.
Vi ska inte skada varandra. Vi ska inte göra varandra illa förklarade Carlos med stor inlevelse. Vi ska ta hand om varandra förklarade han samtidgt som han tog tag i sin assistent och kastade henne i mattan. Andra kampsporter backar, blockerar och oskadliggör fortsatte samurajen Carlos och demonstrerade på assistenten. Vi gör inte så för vi är inte rädda. Vi backar inte, vi går emot och tar hand om vår partner. Det är Aikido. Det är samurajens väg.
Det var ju ett trevligt budskap barnen fick. Att ta hand om sin fiende som inte är en fiende utan en partner. Hur de ska göra för att inte skada sin partner utan istället ta hand om honom eller henne. Carlos förklarade också att träningen skulle innebära att de inte behöver vara rädda och gå ihop i grupper med andra rädda. Går de med i en grupp kan de göra det för att de vill - inte för att de är rädda. Barnen skulle därmed få bättre självförtroende och kunna koncentrera sig mer på vettiga saker som skolarbete istället för att gå omkring och vara rädda hela tiden. Det där med skolarbete har jag en bestämd känsla, var riktat till oss föräldrar som satt längs kanterna och tittade på våra små.
Barnen fick på sitt första samurajpass prova på mycket smått och gott. De fick lära sig att allt från att slå vackra kullerbyttor till att bjuda på korv med mycket senap. Efteråt tränade elvaåriga tösen kullerbyttor på gräsmattan i stadsparken och lyckades till slut åstadkomma en riktigt elegant bytta i gräset.
Nu så här efteråt måste jag erkänna att jag saknar mina ettriga små pojkninjor i varje hörn. Det där med Aikido var kanske inte så lyckat. Får trösta mig med att grabbarna återgått till tv-spel och att jag istället har fått en hoper glada, energiska flicksamurajer. Jag tycker nästan synd om de tv-spels-grabbar som mina samurajflickor i framtiden kommer att ta hand om.
Vi bestämde oss då för att låta barnen prova på det här med träning på riktigt. Eftersom Ninjaträning inte finns för barn så valde vi Aikido istället. Mycket i Aikido liknar ninjaträning så det var ett bra alternativ tyckte vi. I söndags satte sig fyra förväntansfulla barn på bussen mot stan - samurajens väg var inledd.
Aikido härrör nämligen mer från samurajerna än ninjorna om jag fattat det hela rätt och tränaren Carlos hälsade också mycket riktigt alla blivande samurajer välkomna till första träningspasset. Barnen fick först lära sig att hälsa ordentligt och sitta på rätt sätt så att inte knäna skulle bli ansträngda. Carlos förklarade sedan vad Aikido är - samurajens väg.
Vi ska inte skada varandra. Vi ska inte göra varandra illa förklarade Carlos med stor inlevelse. Vi ska ta hand om varandra förklarade han samtidgt som han tog tag i sin assistent och kastade henne i mattan. Andra kampsporter backar, blockerar och oskadliggör fortsatte samurajen Carlos och demonstrerade på assistenten. Vi gör inte så för vi är inte rädda. Vi backar inte, vi går emot och tar hand om vår partner. Det är Aikido. Det är samurajens väg.
Det var ju ett trevligt budskap barnen fick. Att ta hand om sin fiende som inte är en fiende utan en partner. Hur de ska göra för att inte skada sin partner utan istället ta hand om honom eller henne. Carlos förklarade också att träningen skulle innebära att de inte behöver vara rädda och gå ihop i grupper med andra rädda. Går de med i en grupp kan de göra det för att de vill - inte för att de är rädda. Barnen skulle därmed få bättre självförtroende och kunna koncentrera sig mer på vettiga saker som skolarbete istället för att gå omkring och vara rädda hela tiden. Det där med skolarbete har jag en bestämd känsla, var riktat till oss föräldrar som satt längs kanterna och tittade på våra små.
Barnen fick på sitt första samurajpass prova på mycket smått och gott. De fick lära sig att allt från att slå vackra kullerbyttor till att bjuda på korv med mycket senap. Efteråt tränade elvaåriga tösen kullerbyttor på gräsmattan i stadsparken och lyckades till slut åstadkomma en riktigt elegant bytta i gräset.
Nu så här efteråt måste jag erkänna att jag saknar mina ettriga små pojkninjor i varje hörn. Det där med Aikido var kanske inte så lyckat. Får trösta mig med att grabbarna återgått till tv-spel och att jag istället har fått en hoper glada, energiska flicksamurajer. Jag tycker nästan synd om de tv-spels-grabbar som mina samurajflickor i framtiden kommer att ta hand om.
söndag 17 augusti 2008
Grodan
Det var en gång en alldeles underbar prinsessa med uttrycksfulla djuphavsblå ögon och långt gyllenbrunt hår. Prinsessan satt en varm höstdag på uteserveringen utanför ett litet konditori och lyssnade på fågelsången. Hon satt där försjunken i sina egna tankar när hon plötsligt fick syn på en liten oansenlig groda sittandes på bordskanten mitt emot henne. Grodan tittade länge på henne med sina sorgsna ögon och försökte se in i henne och det som tycktes finnas i prinsessans tankar. Länge satt de båda där och lyssnade på fågelsången tillsammans och försökte förstå vad som rörde sig i den andres huvud. Så bröt grodan oväntat tystnaden: "Jag älskar dig" kraxade den med sin kväkiga stämma. Prinsessan välte chockad bordet hon satt vid och grodan for med ett skvampigt ljud iväg över serveringen och in i en vissnande buske. Prinsessan skrek osammanhängande åt den fräcka grodan och sprang från konditoriet i vild panik.
Sedan den dagen dök grodan upp allt oftare. När prinsessan var på bio kunde hon plötsligt få syn på grodan sittande, nöjd, vid hennes sida. Hon vande sig snart vid att ha grodan som sällskap. Prinsessan kände sig allt tryggare med grodan som aldrig mer sa ett enda ljud.
En sen kväll när prinsessan var på teater med en god vän fick hon syn på grodan sittande på en stol längre bort. I pausen berstämde hon sig för att göra något fräckt. Helt frankt reste hon sig och vandrade graciöst över scengolvet bort till den nyfikna grodan som satt där och ömsom betraktade scenografin och ömsom betraktade sin älskade prinsessa."Ska vi dansa" sade prinsessan och tittade ner på den häpna grodan. Grodan plirade förvånad upp på prinsessan med sina kluriga ögon och hoppade sedan raskt iväg in under stolarna och försvann. "Han ville visst inte dansa", fnissande prinsessan förnöjt för sig själv och avnjöt resten av föreställningen försjunken i sällsamma tankar.
Veckorna gick och grodan var hennes sällskap vissa dagar och ibland kunde det dröja många dagar innan grodan åter visade sig. Prinsessan började tycka allt mer om den sorgsna lilla grodan.
En morgon när prinsessan vaknade satt grodan på prinsessans bröstkorg. Prinsessan som var omtöcknad av sömn och sorg tänkte sig inte för, utan smekte grodan över den slemmiga kalla ryggen och kysste den rakt på munnen. Även om det bara var en kort flyktig kyss så insåg prinsessan vad hon gjort, men hon blev inte rädd eller chockad. Hon insåg istället att hon faktiskt gillade sin lille följeslagare. Grodan tumlade medvetslös ner från prinsessans bröstkorg och sprack med ett högt, svampigt ljud. På sängkanten satt plötsligt en prins, nej en konung, och log med strålande glada ögon mot henne. Jag älskar dig sa konungen med sin allt annat än kväkande stämma. Prinsessan omfamnade ömt sin älskade groda.
Sedan levde Prinsessan och konungen lyckliga i alla sina dagar. Och de fick många glada, harmoniska och lyckliga barn tillsammans.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Sedan den dagen dök grodan upp allt oftare. När prinsessan var på bio kunde hon plötsligt få syn på grodan sittande, nöjd, vid hennes sida. Hon vande sig snart vid att ha grodan som sällskap. Prinsessan kände sig allt tryggare med grodan som aldrig mer sa ett enda ljud.
En sen kväll när prinsessan var på teater med en god vän fick hon syn på grodan sittande på en stol längre bort. I pausen berstämde hon sig för att göra något fräckt. Helt frankt reste hon sig och vandrade graciöst över scengolvet bort till den nyfikna grodan som satt där och ömsom betraktade scenografin och ömsom betraktade sin älskade prinsessa."Ska vi dansa" sade prinsessan och tittade ner på den häpna grodan. Grodan plirade förvånad upp på prinsessan med sina kluriga ögon och hoppade sedan raskt iväg in under stolarna och försvann. "Han ville visst inte dansa", fnissande prinsessan förnöjt för sig själv och avnjöt resten av föreställningen försjunken i sällsamma tankar.
Veckorna gick och grodan var hennes sällskap vissa dagar och ibland kunde det dröja många dagar innan grodan åter visade sig. Prinsessan började tycka allt mer om den sorgsna lilla grodan.
En morgon när prinsessan vaknade satt grodan på prinsessans bröstkorg. Prinsessan som var omtöcknad av sömn och sorg tänkte sig inte för, utan smekte grodan över den slemmiga kalla ryggen och kysste den rakt på munnen. Även om det bara var en kort flyktig kyss så insåg prinsessan vad hon gjort, men hon blev inte rädd eller chockad. Hon insåg istället att hon faktiskt gillade sin lille följeslagare. Grodan tumlade medvetslös ner från prinsessans bröstkorg och sprack med ett högt, svampigt ljud. På sängkanten satt plötsligt en prins, nej en konung, och log med strålande glada ögon mot henne. Jag älskar dig sa konungen med sin allt annat än kväkande stämma. Prinsessan omfamnade ömt sin älskade groda.
Sedan levde Prinsessan och konungen lyckliga i alla sina dagar. Och de fick många glada, harmoniska och lyckliga barn tillsammans.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
tisdag 12 augusti 2008
En vän
Jag hade en gång en vän.
Han var trevlig, artig, men inte särskilt djup. Eller så var han djup, men höll alla på behörigt avstånd. Jag kan inte påstå att jag kände honom egentligen och han kände inte mig heller. Han var ändå en vän som jag trivdes tillsammans med. Han gjorde mig till slut väldigt, väldigt illa.
Det hela började för några år sedan när jag besökte honom. Han var helt uppslukad i ett dataspel. Football manager. Jag fnyste åt honom. Sport, och fotboll dessutom. Jag hade aldrig varit mycket för sport. Ibland hade jag väl kunnat tittat på ishockey-sm på tv eller så, men inte mer. Han tyckte jag skulle testa spelet. Han tjatade lite t.o.m.
Motvilligt satte jag mig så till slut framför datorn hemma hos vännen. Det var namn och siffror i långa rader. Obegripligt. Jag suckade djupt inombords. Jag var gäst i hans hem och han ville så gärna att jag skulle ge det en chans. Det gjorde jag och med hjälp av hans tålmodiga instruktioner började jag förstå vad det handlade om. Det fanns olika typer av spelare exempelvis. Backar och anfallare. De hade olika uppgifter på plan och behövde olika kvaliteer.
Jag valde att vara manager för Sirius, satte ihop mitt lag och det gick riktigt bra för laget som spelade i division 2 när spelet startade. Snart handlade det om, bara en match till, bara en match till, bara en match till....
Måste jag tillägga att jag senare köpte det där spelet. Måste jag tillägga att det är skitkul. Ska jag tillägga att jag gick på min första fotbollsmatch något år senare. Sirius-Ljungskile. Mitt Sirius vann med 3-1. Härligt. Underbart. Törs jag tillägga jag gick på varenda match hela säsongen och att jag gillar fotboll (åtminstone lite grand).
Den här säsongen har Sirius spelat åt helvete och är på god väg ur Superettan (någon på Aftonbladet Sport tippade dem visst som vinnare inför säsongen). Han som menade så väl den gången har nu gjort mig riktigt illa. Jävla vän, det är ju hans fel att jag tycker det är så katastrofalt att Sirus åker ur - eller?
Fast om Sirius går bättre igen, kommer jag naturligtvis att förlåta honom - massor.
Han var trevlig, artig, men inte särskilt djup. Eller så var han djup, men höll alla på behörigt avstånd. Jag kan inte påstå att jag kände honom egentligen och han kände inte mig heller. Han var ändå en vän som jag trivdes tillsammans med. Han gjorde mig till slut väldigt, väldigt illa.
Det hela började för några år sedan när jag besökte honom. Han var helt uppslukad i ett dataspel. Football manager. Jag fnyste åt honom. Sport, och fotboll dessutom. Jag hade aldrig varit mycket för sport. Ibland hade jag väl kunnat tittat på ishockey-sm på tv eller så, men inte mer. Han tyckte jag skulle testa spelet. Han tjatade lite t.o.m.
Motvilligt satte jag mig så till slut framför datorn hemma hos vännen. Det var namn och siffror i långa rader. Obegripligt. Jag suckade djupt inombords. Jag var gäst i hans hem och han ville så gärna att jag skulle ge det en chans. Det gjorde jag och med hjälp av hans tålmodiga instruktioner började jag förstå vad det handlade om. Det fanns olika typer av spelare exempelvis. Backar och anfallare. De hade olika uppgifter på plan och behövde olika kvaliteer.
Jag valde att vara manager för Sirius, satte ihop mitt lag och det gick riktigt bra för laget som spelade i division 2 när spelet startade. Snart handlade det om, bara en match till, bara en match till, bara en match till....
Måste jag tillägga att jag senare köpte det där spelet. Måste jag tillägga att det är skitkul. Ska jag tillägga att jag gick på min första fotbollsmatch något år senare. Sirius-Ljungskile. Mitt Sirius vann med 3-1. Härligt. Underbart. Törs jag tillägga jag gick på varenda match hela säsongen och att jag gillar fotboll (åtminstone lite grand).
Den här säsongen har Sirius spelat åt helvete och är på god väg ur Superettan (någon på Aftonbladet Sport tippade dem visst som vinnare inför säsongen). Han som menade så väl den gången har nu gjort mig riktigt illa. Jävla vän, det är ju hans fel att jag tycker det är så katastrofalt att Sirus åker ur - eller?
Fast om Sirius går bättre igen, kommer jag naturligtvis att förlåta honom - massor.
fredag 30 maj 2008
Dejting
Jag dejtade en gång en flicka.
Första dejten var riktigt spännande och jag upptäckte att hon jag hade mycket gemensamt. Vi tyckte visst och tänkte lika om precis allting. Jag stod för pizzan.
Andra dejten var ljuvlig. Hon tog mig med storm med sitt frigjorda sätt och sina kvicka kommentarer. Jag stod för pizzan.
Tredje dejten var intressant. Hon berättade mycket om sig själv. Hon var världsvan och hade varit med om så mycket. Jag stod för pizzan.
Fjärde dejten var givande. Jag fick veta mer om henne och hon gillade mitt sätt att dra ut stolen och hålla upp dörren för henne. Jag stod för pizzan.
Femte dejten var okej. Hon var lite trött och håglös. Vi åt pizza. Hon sa att hon var lite less på pizza. Jag fick låna pengar av henne till pizzan.
Sjätte dejten gick på slentrian. Hon gnällde om morsan. Jag stod för pizzan.
Sjunde dejten var tråkig. Hon berättade om sig själv. Inget jag inte redan hört. Hon sa att slipsen min var ful. Jag stod för pizzan.
Åttonde dejten hemsk. Hon var sur och tvär och jag iddes inte lyssna på henne vilket gjorde henne upprörd. Jag stod för pizzan.
Nionde dejten var uppslitande. Hon hade hittat en annan. Hon hånade mig för min fantasilöshet och mitt bristande intresse för henne. Jag insåg att hon bara var intresserad av sig själv. Vi hade inte samma intressen längre. Jag stod för pizzan.
Tionde dejten var i tingsrätten. Hon stämde mig för pizzan från femte dejten.
Första dejten var riktigt spännande och jag upptäckte att hon jag hade mycket gemensamt. Vi tyckte visst och tänkte lika om precis allting. Jag stod för pizzan.
Andra dejten var ljuvlig. Hon tog mig med storm med sitt frigjorda sätt och sina kvicka kommentarer. Jag stod för pizzan.
Tredje dejten var intressant. Hon berättade mycket om sig själv. Hon var världsvan och hade varit med om så mycket. Jag stod för pizzan.
Fjärde dejten var givande. Jag fick veta mer om henne och hon gillade mitt sätt att dra ut stolen och hålla upp dörren för henne. Jag stod för pizzan.
Femte dejten var okej. Hon var lite trött och håglös. Vi åt pizza. Hon sa att hon var lite less på pizza. Jag fick låna pengar av henne till pizzan.
Sjätte dejten gick på slentrian. Hon gnällde om morsan. Jag stod för pizzan.
Sjunde dejten var tråkig. Hon berättade om sig själv. Inget jag inte redan hört. Hon sa att slipsen min var ful. Jag stod för pizzan.
Åttonde dejten hemsk. Hon var sur och tvär och jag iddes inte lyssna på henne vilket gjorde henne upprörd. Jag stod för pizzan.
Nionde dejten var uppslitande. Hon hade hittat en annan. Hon hånade mig för min fantasilöshet och mitt bristande intresse för henne. Jag insåg att hon bara var intresserad av sig själv. Vi hade inte samma intressen längre. Jag stod för pizzan.
Tionde dejten var i tingsrätten. Hon stämde mig för pizzan från femte dejten.
fredag 2 maj 2008
Kungen har semester
Kungen tar en lång välbehövlig semester och hoppas att Kohornas medborgare utvecklas och lever i hamoni med sig själva och sina medmänniskor.
onsdag 12 mars 2008
Det var en gång
Vår konung har givit mig det ärorika uppdraget att berätta lite om vårt lands spännande historia. I det följande kommer jag att presentera en sammanfattning om landets spännande ursprung.
/Carl Tidén, historiker
Det var en gång för länge, länge sedan i tidernas begynnelse då det fanns ett litet folk som levde på Storbergets sluttning. Det var ett starkt, friskt folk om än ganska ungt. Folket levde efter sina egna lagar och utvecklade ett eget litet samhälle på och invid Storberget. Nedanför bergets fot, mot Lundbybadet till, anlades åkrar och det lilla folket arbetade flitigt för sin egen försörjning. Målet var att landet skulle bli helt självförsörjande. På åkrarna odlades olika grödor som dock aldrig kom att ätas. Det är därför än idag oklart huruvida grödorna som odlades över huvud taget var ätbara. Vilka grödorna var har idag fallit i glömska.
Ganska snart enades det lilla folket om att man behövde en kung och en drottning i det lilla riket. Eftersom landet saknade adel utlystes en omröstning. Valet av konung hölls året 1983. De bestämdes att vid lika röstetal hade landets grundare utslagsröst. Valet utföll som så att 50 % av rösterna föll på den ättelinje som dagens konung tillhör, medan 50 % av rösterna gick till landets andre medborgare. Sålunda valdes grundaren och dagens konung till kung över Kohorna. Halva befolkningen var väldigt nöjd med utfallet i valet, medan den andra halvan var bitter och gick hem till mamma.
Kort efter valet utnämndes drottningen av Kohorna. Hennes namn var Maria. Landet skaffade sig egen flagga. Egen valuta, nationalrätt och till och med en egen gudom. Berättelsen om Guden är dock en helt egen historia som tål att berättas i ett annat sammanhang.
Valet av konung sommaren 1983 kom att splittra folket i Kohorna i två stycken fraktioner som kom att föra en ständig kamp om herraväldet. Genom ränksmideri lyckades de kungafientliga förmå drottning Maria att abdikerade från Kohornas tron redan innan hon tillträtt som drottning av Kohorna.
Efter detta uppstod en enorm bitterhet mellan de kungavänliga och de kungafientliga intill den dagen då de kungafientliga lämnade berget och grundade sitt eget land, vilket hände sig ganska kort tid efter den stora splittringen.
Därefter levde folket i Kohorna lyckliga i alla sina dagar.
/Carl Tidén, historiker
Det var en gång för länge, länge sedan i tidernas begynnelse då det fanns ett litet folk som levde på Storbergets sluttning. Det var ett starkt, friskt folk om än ganska ungt. Folket levde efter sina egna lagar och utvecklade ett eget litet samhälle på och invid Storberget. Nedanför bergets fot, mot Lundbybadet till, anlades åkrar och det lilla folket arbetade flitigt för sin egen försörjning. Målet var att landet skulle bli helt självförsörjande. På åkrarna odlades olika grödor som dock aldrig kom att ätas. Det är därför än idag oklart huruvida grödorna som odlades över huvud taget var ätbara. Vilka grödorna var har idag fallit i glömska.
Ganska snart enades det lilla folket om att man behövde en kung och en drottning i det lilla riket. Eftersom landet saknade adel utlystes en omröstning. Valet av konung hölls året 1983. De bestämdes att vid lika röstetal hade landets grundare utslagsröst. Valet utföll som så att 50 % av rösterna föll på den ättelinje som dagens konung tillhör, medan 50 % av rösterna gick till landets andre medborgare. Sålunda valdes grundaren och dagens konung till kung över Kohorna. Halva befolkningen var väldigt nöjd med utfallet i valet, medan den andra halvan var bitter och gick hem till mamma.
Kort efter valet utnämndes drottningen av Kohorna. Hennes namn var Maria. Landet skaffade sig egen flagga. Egen valuta, nationalrätt och till och med en egen gudom. Berättelsen om Guden är dock en helt egen historia som tål att berättas i ett annat sammanhang.
Valet av konung sommaren 1983 kom att splittra folket i Kohorna i två stycken fraktioner som kom att föra en ständig kamp om herraväldet. Genom ränksmideri lyckades de kungafientliga förmå drottning Maria att abdikerade från Kohornas tron redan innan hon tillträtt som drottning av Kohorna.
Efter detta uppstod en enorm bitterhet mellan de kungavänliga och de kungafientliga intill den dagen då de kungafientliga lämnade berget och grundade sitt eget land, vilket hände sig ganska kort tid efter den stora splittringen.
Därefter levde folket i Kohorna lyckliga i alla sina dagar.
tisdag 4 mars 2008
Självständighetsförklaringen
Kohorna är ett vackert och fridfullt litet land inom Sveriges gränser. Det är ett land med mycket gamla anor. Det är en monarki vars konung är vald av folket på livstid. Landet har en egen flagga, en egen valuta och egna lagar. Dess invånare är lyckliga och harmoniska, i vart fall om man frågar kungen. Eftersom landet flyttar med kungen och gränsar i norr, söder, öst och väst till Sverige så påverkas landet i viss mån av större händelser och skeenden i Sverige. Det är ett högst beklagligt, men dessvärre helt oundvikligt faktum.
Denna sida utgör medborgarna i Kohornas privata anslagstavla. Här kan medborgarna se vad som händer och sker i deras kära land och de kan i viss utsträckning även lämna sina synpunkter. På grund av händelseutväcklingen i grannländerna Sverige så har ordningsmakten noggranna direktiv från Kungen att granska och eventuellt censurera allt material före publicering. Även medborgare från andra länder kan göra sina röster hörda på anslagstavlan eftersom alla former av diskriminering är strängeligen förbjudna i Kohorna, dock med undatag från de former av diskriminering som uttryckligen är tillåtna.
I dagarna har Sverige diskuterat Kosovos självständighetsförklaring. Sverige har beslutat att erkänna Kosovo. Inom Sveriges gränser har också tidigare något land försökt att frigöra sig, utan någon större framgång. Det är hög tid att landet Kohorna förklaras självständigt och angeläget att världssamfundet erkänner dess suveränitet. Här följer Kohornas självständighetsförklaring:
Vi det frihetsälskande och fredliga folket, medborgare i Kohorna och världsmedborgare i världen förklarar oss härmed självständiga i förhållande till övriga nationer. Liksom alla andra självständiga nationer är vi dock synnerligen beroende av allt bistånd och all välvilja vi kan erhålla ifrån övriga länder, särskilt ovan uppräknade grannländer Sverige. Vi förväntar oss att bli behandlade med den urskiljning och respekt vi förtjänar.
Leve Kohorna i välvilja, samförstånd och harmoni
/Kungen
Denna sida utgör medborgarna i Kohornas privata anslagstavla. Här kan medborgarna se vad som händer och sker i deras kära land och de kan i viss utsträckning även lämna sina synpunkter. På grund av händelseutväcklingen i grannländerna Sverige så har ordningsmakten noggranna direktiv från Kungen att granska och eventuellt censurera allt material före publicering. Även medborgare från andra länder kan göra sina röster hörda på anslagstavlan eftersom alla former av diskriminering är strängeligen förbjudna i Kohorna, dock med undatag från de former av diskriminering som uttryckligen är tillåtna.
I dagarna har Sverige diskuterat Kosovos självständighetsförklaring. Sverige har beslutat att erkänna Kosovo. Inom Sveriges gränser har också tidigare något land försökt att frigöra sig, utan någon större framgång. Det är hög tid att landet Kohorna förklaras självständigt och angeläget att världssamfundet erkänner dess suveränitet. Här följer Kohornas självständighetsförklaring:
Vi det frihetsälskande och fredliga folket, medborgare i Kohorna och världsmedborgare i världen förklarar oss härmed självständiga i förhållande till övriga nationer. Liksom alla andra självständiga nationer är vi dock synnerligen beroende av allt bistånd och all välvilja vi kan erhålla ifrån övriga länder, särskilt ovan uppräknade grannländer Sverige. Vi förväntar oss att bli behandlade med den urskiljning och respekt vi förtjänar.
Leve Kohorna i välvilja, samförstånd och harmoni
/Kungen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)